Allt är möjligheter!

När någon i familjen mår dåligt är det viktigaste att man kan hålla ihop, stötta varandra och vara starka – ändå är det då det är som svårast. Det har Agnetha Ersson Eriksson varit med om och nu delar hon med sig av sin erfarenhet för att hjälpa familjer att komma vidare. Agnetha anser att hela synen på självskadebeteende måste förändras.

Idag föreläser Agnetha om det hon och hennes familj gått igenom under den tiden dottern Emelie var sjuk. Emelie har haft svåra självskadebeteenden och flera gånger tagits in för vård för sina problem. Nu mår Emelie bra och hon och Agnetha har skrivit varsin bok om det de gått igenom. Deras mål är att få bort den tabu som finns kring ämnet självskadebeteende.

- Vi måste lära oss om självskadebeteende. Korrekt kunskap om varför man gör det och en förståelse saknas idag. Vi måste ta till oss det som ligger bakom, säger Agnetha.

Genom att dela med sig av sin egen historia vill hon hjälpa familjer som är i samma situation som hennes varit, att komma bort från självskadebeteenden och må bättre tillsammans. Det viktigast tycker hon är att ändra synen på självskadebeteende och genom det skapa en större förståelse för unga människor som mår dåligt.

Våga vara öppen med sjukdomen
När Agnetha för första gången såg sin dotters ärr förstod hon inte vad det var hon såg. Självskade­beteende hade hon aldrig hört talas om, och att hennes dotter kunde må så dåligt att hon medvetet gjorde sig själv illa, kunde hon inte föreställa sig.

- Jag hade aldrig hört talas om att man kunde dämpa sin ångest på det sättet, säger Agnetha.

Den första tanken var emellertid inte att söka hjälp. Agnetha menar att tystnaden sitter djupt rotad i vårt samhälle; är någon psykiskt sjuk ska ingen få veta om det. Hon berättar att hon själv reagerade genom att försöka gömma undan det jobbiga, då hon började förstå att hennes dotter mådde dåligt.

- Ingen skulle få veta, men det gjorde att jag inte tog in hur dålig Emelie faktiskt var, säger Agnetha

Att våga prata öppet om det som hänt, är idag viktigt för familjen. Att smyga med det och gömma sig bakom den tabu som finns i samhället är inget alternativt.

Glöm skammen – våga leva
Det största hindret för sprida förståelse kring självskadebeteende är skammen. Att skämmas för att man själv eller någon i ens närhet är sjuk, är inget man gör om man brutit foten. Om det däremot är en psykisk sjukdom som är felet, finns det istället en tradition av att uppleva det som skamligt.

Att man som förälder känner skam och skuld för ett barns sjukdom, tror Agnetha är mycket vanligt då det gäller barn med psykiska problem. Men barn kan också känna skuld. Agnetha berättar att en förälder som slutar att leva själv och tillåter att allt handlar om sjukdomen och det jobbiga, kan förstärka problemen istället för att förminska dem.
 
Agnetha säger att den skuld föräldrar bär på kan påverka barnet att känna ännu mer skuld.

- Som förälder måste man komma över sin egen skam och skuld. Emelie har haft det lättare eftersom jag inte känner skuld och då slipper hon, i sin tur, känna skuld för det. 

Se till dig själv
Agnetha menar att en av de absolut viktigaste sakerna man som anhörig till ett barn eller en tonåring som mår dåligt ska tänka på, är att ta hand om sig själv. Det betyder inte att man är egoistisk om man inte låter allting handla om barnet och sjukdomen.

Att hitta stunder för sig själv och sätta sig själv först är det Agnetha framförallt rekommenderar, för att bygga upp en fungerande familj.

- Vi åkte till Italien när det var som jobbigast, jag och min man. Alla barnen drog en lättnadens suck och det tog bort mycket skuld ifrån Emelie, att vi kunde ta hand om oss själva också.

- Idag mår vår familj bra, vi har hittat en strategi för hur vi ska göra om någon i familjen mår dåligt. Vi tillåter inte att det som hänt händer igen – vi har en beredskap. Vi finns för varandra men tar hand om oss själva. 

Hoppet finns alltid!
Då ett barn mår dåligt kan det kännas som att det inte finns någon utväg, men att sluta hoppas är det sista Agnetha tycker att man ska göra, även om det kan vara svårt.

- Man måste inge hopp om att det vänder, när de går ur tonåren. Det är viktigt att komma ihåg att det finns en framtid och att man vågar tro på den. Om man som förälder inte vågar göra det, kan man då förvänta sig att en tonåring som mår dåligt ska det?

Agnetha säger att det idag är många som blir förvånade över hur positiv hon och hennes familj är, trots att det gått igenom så mycket som varit jobbigt.

- Livet är såhär! Det händer saker, men man kan välja hur man ser på det som händer och för oss finns det bara möjligheter!

Tre tips från Agnetha
1. Ifrågasätt självskadebeteendet men fråga inte varför barnet eller tonåringen skadar sig – det vet de inte själva
2. Konfrontera – självskadebeteende är ett missbruk som måste få ett slut
3. Sök hjälp tidigt – våga tro på att det kan bli bättre!

Tillbaka