En ständig oro

Karin är mamma till en ung flicka, Anna, som mår dåligt. Karin har känt på sig att allt inte står rätt till ganska länge, men att det var så illa att Anna skadade sig själv visste hon inte från början.

– Det var för något år sedan då jag såg att hon hade brännsår på handen. När jag konfronterade henne svarade hon att hon bränt sig på plattången. Jag köpte inte riktigt den förklaringen och tänkte att detta måste jag nog hålla koll på. Tiden gick och en månad senare såg jag det där brännmärket igen på handen. Jag frågade henne vad det var och denna gång erkände hon att hon brände sig där med mening och att det kändes skönt.

När Anna berättade för Karin att hon skadade sig själv, var hennes reaktion förtvivlan;

– Jag blev förtvivlad och tog kontakt med skolsköterskan direkt, som då talade om för mig att det här är väldigt vanligt. Samtidigt som det kändes skönt att få veta att vi inte var ensamma om det här var det också fruktansvärt att höra.

– Eftersom jag behövde någon att prata med tog jag kontakt med barn- och ungdomsomsorgen där samtal inleddes. Detta gjorde vi under en sommar, men sen när hon kom tillbaka till skolan började hon skära sig med rakblad och då tog jag kontakt med BUP. Anna hade förändrats och blev mer och mer deprimerad samtidigt som hon inte tyckte hon dög. Samtidigt blev också skolsköterskan och läraren inkopplade.

Karin tror att osäkerhet är orsaken till Annas självskadebeteende. 

– Anna har dålig självkänsla och hon har alltid känt sig utanför. Hon har haft svårt med kompisar och tyckt att de sviker henne allt som oftast. Jag tror också att hennes övervikt är en sak som känns värre när hon mår dåligt, det har hon också blivit retad för, och det gör att självkänslan krymper.

Att lyssna och att hjälpa
Karin berättar om hur jobbigt det känns att se sin dotter må så dåligt.

– Fruktansvärt, det är en ständig oro och rädsla. När hon är på dåligt humör vill man inte lämna henne, eftersom risken då är stor att hon skadar sig. Jag sover i hennes rum och punktmarkerar henne, vilket leder till nya konflikter. Men sen när hon mår bättre märker jag att hon uppskattar att vi bryr oss. Eftersom Anna är deprimerad är man ännu mer rädd att hon ska skada sig, berättar Karin.

Karin menar att det viktigaste är att finnas där när Anna behöver och vill prata. För Anna vill prata ibland och då förklarar hon att det gör så ont inom henne, att den smärta hon känner när hon skadar sig är skön. Anna känner, som många andra som skadar sig själva, att det känns lite lättare precis efter att de skadat sig. Men ångesten kommer alltid tillbaka. 

Karin berättar hur man som vuxen och anhörig kan hjälpa någon som mår dåligt. Att finnas och lyssna och prata är en sak. Men ett barn som mår dåligt behöver mer hjälp än så.

– Vi tog kontakt med BUP och Anna går nu i kognitiv samtalsterapi. Där får hon lära sig att avleda känslan av att hon måste skada sig. Hon har också fått antidepressiva mediciner. Jag tror att det viktigaste är att Anna får hjälp med självförtroendet och självkänslan.

– Det är väldigt svårt att få hjälp. Hur vet man vad som är rätt hjälp när ingen säger något? När de som har kunskap inte träder fram så är man hjälplös. Det var till och med en som sa till oss att det inte var något farligt. Då kan jag ärligt säga att jag själv kände mig farlig, så arg blev jag, berättar Karin.

Omgivningens reaktioner på Annas självskadande har inte heller alltid varit så bra.

– Kompisar har rätt svårt att förstå och i den åldern tycker jag de mest är självupptagna. Men lärare och skolsköterska har reagerat och där har vi bra kontakt.

Råd till anhöriga
Karin säger att man som anhörig inte får glömma bort sig själv och tänka på att man själv också kan behöva hjälp för att bearbeta situationen.

– Jag känner ständig otillräcklighet och frustration för att inte kunna hjälpa henne mer. Skulle helst vilja ha en stödperson som jag kunde pratat med och få råd i hur vissa situationer skall lösas. Det gäller ju hela familjen, alla behöver hjälp.

Karin har ett par råd till föräldrar i samma situation som hon.

– Ta kontakt med BUP, skolsköterskan och lärare. Genom att finnas till och bry sig stöttar du mycket! Var observant på barnets tillstånd från dag till dag. Det finns ljusa dagar, håll hårt i dem. Ljuset finns och det kommer alltid tillbaka.

Tillbaka