Man ska vara smal, ha snygg klädstil, fint hår, perfekt kropp med mera. Detta är bara lite allt en tonåring går och tänker på. Hela tiden är det snack i skolan om hur man ska se ut, vilka märkesklader man ska ha. Om man inte är rolig, snygg och smal, då blir livet inte alltid så lätt. Detta är ett stort bekymmer för många tonåringar.
När man är ung är inte livet det lättaste som alla tror. Man börjar bli vuxen, man vill göra allt som vuxna gör och vara som dem. Men samtidigt vill man vara ett barn. Man vill inte sluta att krama mamma och pappa bara för att man blir äldre. Även om det är pinsamt inför kompisar, så vill man kunna göra det.
Helt plötsligt blir allting så pinsamt. Man vågar inte prata med folk, man vågar inte skratta, man vågar ingenting för att man är rädd att man gör fel inför kompisarna och man forsöker hela tiden att passa in.
Humöret är inte alltid det bästa, man börjar komma in i puberteten och får humörsvängningar. Det går oftast ut över föräldrarna och man skiter fullständigt i vad de säger, men är det verkligen så? Skiter man i vad alla säger?
"Ja, det kan verka så men innerst inne så mår man bara dåligt för att man är så elak mot sina föraldrar, för man vet hur mycket dem har ställt upp för en och hur lite dom förtjänar att bli behandlade så."
Det är okej att känna sig deppig ibland, det gör man till och med som vuxen. Det är okej att känslorna hoppar i kroppen. Det är okej att se ut precis som man gör. Det är okej att inte vara bäst på allt. Det är okej att stå på sig - att vara precis som man är.