Att träffa en psykolog

Att ta steget och träffa en psykolog är inte lätt. Ofta skäms vi över att behöva ta hjälp från någon annan. Och det kan kännas obehagligt att berätta om sina tankar för en främmande människa. Många som har provat tycker att det hjälper att få prata med någon, men frågorna innan man kommer så långt kan vara många: Hur går egentligen ett första möte till? Vad pratar psykologen om? Och vad menas med att få en behandling?

I entrén står ett yrväder. En nätt kvinna med häftig frisyr och en värme som märks av direkt. Yrvädret heter Lulu och är psykolog och KBT-terapeut. Hon traskar upp för en trappa och in på en våning som ser ut som allt annat än en psykologmottagning.

Hon öppnar dörren in till ett rum. Där inne står fåtöljer placerade i en ring. Det ligger stora röda kuddar i dem och överallt i rummet står växter: Det känns som att sitta hemma hos någon. I hörnet står en massagestol. Hon slår sig ner i en av fåtöljerna och börjar berätta lite om sig själv.

- Jag heter Lulu Andersen och är psykolog. Som psykolog har jag sedan 2001 jobbat med personer med Aspbergers syndrom och ADHD. Det har varit mitt specialområde i många år. Jag har både utbildat och handlett personal. Där kommer man ju också i kontakt med självskadebeteende.

Första mötet med en psykolog, hur går det till?
– Det börjar med att jag presenterar mig själv, vad jag gjort och vad jag jobbat med. En presentation och vad jag tycker. Jag är tydlig med hur jag ser på psykologiska fenomen i samspel med andra: Att man kan påverka sitt eget liv och så vidare.

- Sedan drar jag lite ramar kring träffarna här: tider, att jag har journalplikt och var de förvaras. Efter det pratar vi kring betalning och hur det fungerar. När jag presenterar behandlingen mer i detalj brukar jag säga att vi träffas 2-5 gånger för att göra en kartläggning: Vad är det som är problemet?

- Då ska vi tillsammans försöka kartlägga det och det tar kanske fem gånger. Ibland vet patienten direkt vad som är problemet, men jag ska också förstå. Om inte jag förstår kan jag inte hjälpa. Sen skriver jag ihop något som kallas beteendeanalys, som bygger på en sammanfattning av samtalet. Jag benar ut vad patienten tycker är problemet och hur jag ser på det och så vidare.

- Sen gör jag en analys på själva beteendet. Vi människor är ofta väldigt medvetna om att det vi gör inte är lämpligt, men man gör det ändå. Vad är det som gör att vi ändå gör det? Jo, det finns alltid någon lite bonus som gör att man faktiskt gör det här. Det är dessa samband jag kan hjälpa till att förklara. Man skulle kunna säga till sig själv att ”SLUTA”, men så enkelt är inte livet.

- Beroende på vem det är så börjar vi sedan arbeta med mina förklaringsmodeller. Hur vi bygger upp våra tankar och hur våra tankesystem påverkas av vår uppväxt och bakgrundsfaktorer. Vår uppväxt och det vi har varit med om formar ju vilka egenskaper vi har. När jag har presenterar min beteendeanalys stämmer man av så att patienten tycker att den låter vettig. Sen håller jag en presentation med förslag på hur vi kan jobba vidare.

Det känns väldigt organiserat och uppbenat. Inte alls som fördomen av ett flummigt psykologsamtal…
– Det går inte att vara luddig, det måste vara handfast. Jag hade till exempel en tjej som sa att ”om jag inte skär mig så tänker jag på att göra det hela tiden, det finns där i mina tankar hela tiden”. Jag försökte då får henne att fundera på hur ofta det verkligen var. Till sist fick hon föra protokoll där hon fick anteckna varje timme och skriva när hon tänkte på det.

– Då visade hon själv att det inte var riktigt så mycket som hon tyckte. Det var inte hela tiden. Det var ju faktiskt när hon till exempel tittade på en film eller läste en bok. Man måste hitta vilka saker som triggar igång. När hon upplevde sig sårad, då kom det till exempel. Det gäller att få ner det till: Ja, det är det här vi pratar om. Det blir lätt handfast, det är mycket verkstad här.

Hur behandlar du någon som har ett självskadebeteende?
– De personer med självskadebeteende jag stött på i mitt arbete, där handlar det mycket om att stå ut. Man klarar inte av att stå ut med det som är jobbigt. Och då väljer man att inte äta, skada sig själv och så vidare.

– Det handlar mycket om att lära sig att stå ut. Och det kan man lära sig genom olika förklaringsmodeller inom KBT. Den ger förklaringar till varför jag måste stå ut. Man måste lära om hjärnan. Om du klarar av att stå kvar, äter inte beteendet upp dig. För varje gång du skadar dig eller kräker så växer beteendet sig större. Det är lite grundtanken även i fobiträning, det är samma princip.

– Har du den principen framför dig, hur man botar en fobi, så vet du hur du ska gå vidare även i ett självskadebeteende. Hur man botar en fobi, det vet ju egentligen folk. Ormfobi botar man genom att man utsätter sig för det, man står och håller ormen i handen. Det är precis likadant med ångest, man står och håller ångesten i handen, man värnar om den och bär den. Man måste lära kroppen stå ut med det. Jag klarade faktiskt det här; jag dog inte; jag exploderade inte; jag gick inte sönder; jag svimmade inte. Okej, jag överlever.

Tiden har gått snabbt och mötet med Lulu är slut. Hon reser sig upp, tar i hand och tackar. Det känns som att säga hejdå till en gammal vän. Hon är så naturlig, så vanlig. En av oss alla.

Tillbaka