Snälla rädda mej

När jag var mindre, 13 år eller något så lovade jag mej själv att jag aldrig skulle skada mej själv. Jag förstod inte varför man gjorde det, men nu efter att jag själv varit bland det, så vet jag vad det kan vara för tankar som snurrar i deras huvuden. 

Jag ångrar så att jag hamnade i allt, men vad skulle jag gjort? Ingen visste något, ingen såg något, det var bara att fortsätta, ingen brydde sig. Mina armar blev bara värre för varje dag som gick, men det var inte där jag började utan höften. Fast det led till att man bara kunde gå i mjukis, det var då lättare och skada sig på armarna istället.

Man låg där på kvällarna, man hade så ont att man somnade med smärtan. Man var så dum på något sätt, man kunde skada sig ett tag och sedan skada sig för att man hade skadat sig innan. Men nu är jag tacksam att jag kunde låta bli, eller sluta på sätt och vis. Även om jag tror att det alltid kommer att vara kvar, när man känner att allt bli skit så skadar man sig istället.

Jag visste och vet att det inte är bra, men vad ska jag göra liksom.

Första gången, jag visste inte vad jag skulle ta vägen, jag hade så ont. Man hade ingen att prata med så det var bara att ta fram rakbladet och skära sig. När man tittar på mina armar nu kan man fortfarande urskilja några ärr. Men det syns inte så väl, eller jo, på sommaren syns det.

Jag förstår inte hur jag kunde sluta, men jag tror att det var något inom en som hjälpt till det. En känsla som sa att ”Vad håller jag på med?” Men utan mina kompisar så hade de varit svårt.

Jag tror att det handlar mycket om ens självkänsla, att man förstår att livet är mycket viktigare än att skada sin kropp. Även om man inte alltid haft kompisar med en dygnet runt så har det funnits en som alltid vara där. Gud har lyssnat och tröstat en, hjälpt en att klara sig utan det. En utmaning som jag gav mej själv var att: ”Visa att du är starkare att stå emot än att skada dej själv”.

- Annie, 17 år

Tillbaka