Känslomässig berg-och-dalbana

6 maj
Idag frågade en vän mig vad jag gör för att inte skära mig.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, det går på automatik.

Men efter att ha tänkt efter lite svarade jag: ”Jag skriver, klipper eller skär sönder saker eller äter.” Vi skrattade lite, vi brukar ta ganska lätt på allvarliga saker. Världen blir enklare så. Världen skulle bli så tung om inte jag fick driva med verkligheten. En verklighet jag för det mesta vill ifrån.

Jag blev lite orolig för att min vän kanske själv hade skurit sig, fick ett sting av dåligt samvete. Människor påverkar varandra, ärr påverkar människor. Men efter ett tag insåg jag att jag inte bär något ansvar för hennes mående, jag kan inte ta på mig att ”rädda” henne undan sig själv.

Alla människor bär ansvar för sitt egna liv och mående, människor runt om kan bara vara stöttepelare.

 

8 maj
Idag har det varit instabilt. Men jag har inte använt något fysiskt våld mot min kropp.

Var och kollade på kläder, de få som var snygga satt äckligt på mig. Till slut valde jag att inte ens testa. Under hela mitt liv har jag varit överviktig, även nu. Vad kan jag säga, mat lämnar en aldrig...

Det händer även nu att jag äter i bisarra mängder, jag har suddat bort mättnadskänslan. Det är ganska pinsamt, jag kan få i mig hur mycket som helst. Men idag försöker jag ta hand om min kropp lite mer åtminstone, gör olika arm och magövningar... En vacker dag kommer min kropp kännas som att den är anpassad efter mitt jag. Men idag känns det hyfsat hopplöst.

I och med att jag kände att min kropp var äcklig blev hela jag ful och äcklig. Tankarna på att jag borde ta sönder hela mig kom upp, för om man inte kan vara fin så är det lika bra att vara bottenskrapets mögel. Just idag var jag bara bottenskrapet.

Jag lägger min energi på att hoppas, att tro. Utan hoppet är allt slut, då existerar endast intet.

Just nu tänker jag inte skada mig själv, jag vill inte märka min kropp något mer. Jag vill inte att människor ska se på mig och se en sårad människa, jag är så mycket mer!

 

9 maj
Allt i mitt liv är hyfsat ordnat, jag har min lägenhet, jag har skolan, jag har jobb till sommaren, skola efter sommaren. Jag har så att jag klarar mig med allt. Allt praktiskt är ordnat för 1,5 år framåt. Jag borde skratta mig lycklig, jag har ett någorlunda normalt liv.

Normalt liv... Orden ligger konstigt och ovant i munnen. Men i tanken går orden på rutin:

”Om jag hade gjort så, hade jag haft ett normalt liv då?”

”Vad innebär det att ha ett normalt liv?”

”Är det nu jag har ett normalt liv?”

”Hade mina föräldrar varit lyckligare om jag hade haft ett normalt liv?”

”Hur hade mitt liv sett ut om jag hade ett normalt liv?”

Hur hade mitt liv sett ut om jag hade varit mer stabil känslomässigt, om jag då hade kunnat gå kvar i skolan, kunnat studera i normal takt. Om jag hade valt att se normal ut och då inte behövt ta emot ord och spott.

Då hade jag nog gått på något bra gymnasium, något med vårdinriktning kanske. Jag är ju smart, jag vet att det är hyfsat enkelt att få jobb inom vården. Jag kanske skulle gå på fester och träffa nya intressanta människor. Jag kanske skulle ha ett tjejgäng som jag alltid pratade med om allt. Jag hade kanske haft bättre kontakt med mina bröder, käkat middag med dem och pratat fina barndomsminnen. Jag kanske skulle bo hos någon av mina föräldrar och känna att jag är älskad och att framtiden är ljus. Jag hade inte behövt tänka på att bära långärmat när jag ska på jobbintervjuer/jobbet. Jag hade kunnat le och kanske vara tillfreds med livet.

Men så är inte fallet och det är nog bara dumt att spekulera kring hur livet hade kunnat bli. Men det är svårt att låta bli. Istället försöker jag acceptera att det blev som det blev, att se det positiva i allt. Jag har kommit långt i mig själv, jag har självinsikt, jag vet vem jag är och varför. Jag kan se på mig själv och världen ur olika perspektiv. Jag har många bra egenskaper som kommer ur att jag mått dåligt. Vissa dagar skulle jag aldrig vilja byta bort mitt liv, vissa dagar skulle jag inte vilja något annat.

Men det gäller att hålla fötterna på marken, se till att sväva lite ibland, och se framåt.

Jag vet, en dag kommer allt vara bra.

 

11 maj
Idag pratade jag och en vän om att inte vilja ha bra känslor.

(Bra känslor= Glad, kär, lycklig, trygg osv.)

Detta kan verka konstigt, men egentligen är det inte alls konstigt.

Det är grundat på ren och skär rädsla. Genom att tillåta sig själv att känna bra känslor tillåter man sig själv att vara sårbar. För som vi alla vet, det goda har alltid sitt slut.

Detta kan leda till mer lidande. Man släpper inte in människor som man tycker om. Man tillåter inte sig själv att tycka om andra. Man väljer att döma ut andra för att inte få en positiv bild av dem. Jag kan fortsätta länge, det finns så extremt många risker med att må bra och känna bra känslor.

Därför är det så galet viktigt att få stöd, även efter den jobbigaste tiden. Det är en helt främmande värld man ska träda in i, lycka är en känsla som inte alltid är så lätt att komma ihåg. I vissa fall kan lycka aldrig ha existerat.

Jag hoppas att jag en dag ska kunna helt och hållet låta bra känslor få ta över, jag hoppas att jag en dag slutar vara rädd för lycka.

- Claudia, 17 år

Tillbaka