Ge aldrig upp!

När vissa barn fortfarande lekte framför spegeln, sjungandes till Aqua och Spice Girls, kämpade andra barn med att lära sig att älska och respektera sig själva. Claudia var redan som barn oerhört mottaglig för sorg och smärta, något som hon själv tycker att det finns alldeles för mycket av.

– Jag såg hur min omgivning inte mådde bra, det hände extremt mycket runt om mig, trygghetsfaktorer försvann och jag ville bära allt så att andra slapp det.

Claudia var bara 13 år gammal när hon skadade sig själv fysiskt första gången. Att skära sig blev ett sätt för henne att koppla bort världen. Både den inre och den yttre.

– Jag hade så mycket i huvudet, det hände så mycket inom mig. Sen var det nog också för att jag ville att någon skulle se mig. Jag kunde inte ha varit mindre, världen kunde inte ha varit större, säger Claudia.

En lång väg för att hitta rätt hjälp
Även om Claudia fick vård ganska tidigt var det inte alltid så enkelt. Hon började gå hos en terapeut på Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) redan som tolvåring. Där pratade de om hennes problem och vardag. Men hon kände ganska tidigt att hon hade svårt att känna tilltro och respekt för terapeuten. Hon kände det som att hon sågs mer som ett ”dumt problembarn” än som en patient, i stort behov av hjälp.

Senare tog skolkuratorn på Claudias skola kontakt med socialtjänsten. Anledningen var att få hjälp att hitta en ny skola som hade större kunskaper om hennes problem och på så sätt kunna ge henne den hjälp och behandling hon verkligen behövde. Men inte heller på behandlingsskolan blev situationen enklare.

Claudia kände sig otrygg och fick behandling för saker hon inte behövde. Men det var genom behandlingsskolan som hon till slut kom i kontakt med en psykolog som passade henne och som hon kände stor respekt för.

– Hjälpen jag har fått har både varit bra och dålig. Jag tror att tillsammans har det gjort så att allt har fungerat. Det dåliga har haft sina positiva sidor de med, menar Claudia.

Önskan om att få prata ut
När Claudia får frågan vad som kunde ha gjorts bättre av både vård och omgivning är hon inte sen att svara:

– Jag önskar att jag skulle ha fått säga exakt vad jag kände, inte alltid leva i skräck för att mina föräldrar skulle få veta det jag sagt. Jag skulle ha velat få verktyg att hjälpa mig själv, inte lägga över mitt liv till andra och bli hjärntvättad om hur jag skulle vara och tänka för att må bra. Mina föräldrar kunde i sin tur ha varit mer öppna med att jag mådde dåligt, inte vara så rädda för att det skulle bli obekvämt. Att de hade pratat med mig om det, inte förhört mig om varför jag skadade mig. 

Claudia besöker än idag den psykologen hon fick för ett par år sedan och har också en kontaktperson som hon träffar varannan vecka. Idag mår Claudia så pass bra att hon kan klara av vardagen. När det gäller framtidsutsikter tar hon en dag i taget och kämpar hela tiden för att inte trilla tillbaka i sitt gamla beteende.

Tillbaka