Finns det något bra med självskadebeteende?

När jag var mitt inne i mitt självskadebeteende så tog det upp hela mitt liv. Allting var bara jobbigt. De enda målen jag egentligen hade var att klara mig igenom dagen, orka upp ur sängen för att komma till skolan.

Jag ville inte till skolan, för där var bara allt jobbigt, men jag var tvungen. När jag var hemma stannade jag mest i mitt rum där jag fick vara ifred.

Nu, två år efter allt och jag mår bra så är jag faktiskt riktigt glad för jag tagit mig igenom detta. Det är en väldigt berikande erfarenhet för mig. Jag har träffat många som tycker att det inte finns något bra alls med självskadebeteende. Men jag har en helt annan syn på det. Det är så oerhört många saker jag lärt mig.

Mitt största problem var att hantera mina tankar och känslor som rörde relationer. Min arm är vittne om de många gångerna allt blivit för jobbigt. Idag har jag vänt detta helt. Det är till och med så att jag kan tycka det är roligt att lösa ”problem” angående relationer. Mina närmre vänner märker också detta och kommer ofta till mig när de har problem som de behöver prata om eller få råd.

En annan sak som jag också känner har berikat mig är att nu vet jag hur det är att må riktigt dåligt, så pass dåligt att jag vill skada mig. Jag uppskattar allt mer nu. Vissa saker andra tar för givet är jag så glad över. Exempelvis bara att få sitta med mina vänner och skratta. En självklarhet för många där ute, men för mig är det något alldeles extra då jag innan inte trodde det var möjligt.

Sen är andra problem är inte lika stora nu. Jag blir exempelvis nästintill aldrig orolig över skolarbete, saker kan vara så mycket värre än lite läxor.

När någon frågar mig om jag ångrar att jag skurit mig och mått så dåligt brukar jag svara: Det enda är väl att jag kommer alltid ha kvar ärren, men all den erfarenhet och styrka det givit mig vill jag inte bli av med. Det är bara en förbannelse om du gör det till det.

- Linus, 21 år

Tillbaka