Skuld och självskadebeteende

Skuld och skam är något vi människor möter och hanterar dagligen, varierande mycket beroende på hur känsliga vi är som individer, men det är knappast något vi kan leva ett helt liv utan.

Vi kan skämmas för banala saker som att vi skrattade på fel ställe i en konversation, råkade rapa mitt i en fin middag eller sa någonting som inte riktigt lät lika bra som när vi tänkte det själva.

Djupare känslor av skuld kan växa och vakna gentemot människor som offrat något för vår skull, vi talar om tacksamhetsskuld eller kanske en ekonomisk skuld vi inte kan ta oss ur.

Vi kan känna ånger för något vi gjort mot någon vi älskar, det kan handla om svek, misstro eller lögner. Skam och skuld är en förutsättning för att samspelet med andra människor ska fungera, men som med allt annat skapar den problem när den växer ohämmat.

Personer som lever med någon form av psykisk ohälsa bär ofta på en obeskrivlig skam och skuld. Få, om ens någon, psykiatrisk diagnos går att mäta och ringa in med blodprov, röntgenbilder eller palpation och i ett samhälle där allt mäts i siffror och diagram kan en diagnos grundad på beteenden och känslor kännas både diffus och otillräcklig.

Många som lider av självskadebeteende och ätstörningar lever med en konstant känsla av att själva bära skuld till sin sjukdom. Att sedan dessutom få höra av människor i sin omgivning, kända och okända, att man bör "rycka upp sej", "ta tag i sitt liv" eller "skärpa till sej" förstärker självklart känslan av skuld och misslyckande.

Jag har svårt att se att man skulle använda sådant tilltal till en cancerpatient eller på en hjärtavdelning, oavsett deras beteende, men i samtal med en ångestdrabbad eller på en psykiatrisk avdelning är det plötsligt mindre tabu. För mej speglar det snarare samhällets och enskilda individers inskränkta syn på och förståelse för psykiatri än de faktiska sjukdomarna i sej, men inte desto mindre är det oerhört påfrestande för de drabbade.
 
På Zebraforum där jag jobbar, får vi ofta hantera inlägg som kretsar just kring skuld och skam. Särskilt vanligt är det med användare som under en tid lyckats undvika att skada sej själv men som efter ett återfall drabbas av oerhörda skuldkänslor.

"Jag känner mej bara så värdelös", "Panikångesten jagar mej", "Jag orkar inte kämpa längre" och "Hopplösheten gnager" är sådant vi läser så gott som dagligen.

Det enda jag kan tänka är - varför? Varför sådan skuld, varför sådan skam? Jag har fortfarande inte träffat en enda självskadare, en enda anorektiker, ångestdrabbad eller djupt deprimerad som varit sjuk för skojs skull. Psykisk ohälsa är precis som somatisk ett oerhört lidande och aldrig något man själv väljer; varför ska man då behöva uppleva sådan skuld när man ibland trampar snett?

Skulden är tung att bära och förenklar sällan vägen tillbaka till ett friskt liv. Så länge man fortsätter gå, om än med oändligt små steg, så är man faktiskt fortfarande på väg. Visst trampar vi alla snett ibland, visst gör vi misstag och går vilse men är inte det en del av livet?

Och visst är det väl så, att det är genom våra misstag vi lär oss allra bäst. Själv skulle jag aldrig vilja vara utan allt det jag lärt mej under mina sjukdomsår. Självklart skulle jag önska att jag kunde lärt mej det på en mindre smärtsam väg, men aldrig vill jag vara utan det.

Skäms inte för att du skadar dej själv, gläds i stället åt varje minut och sekund som du låter bli.

- Thérèse, 26 år

Tillbaka